Intervju med Carl Lavin

i Kråkeryd, Hallaryd, 1981av Marie Ingvarsson med kommentarer 2002 av Vidar Lundbäck

Carl Ernfrid Lavin föddes den 14 augusti 1902 i Brokabygd i Pjätteryds församling. Han tillhör en musikalisk släkt som har spelmän minst 2 – 3 generationer tillbaka. Carls farfar Johan Petter Lavin, född 1826 var både fiol- och klarinettspelman, det var även hans bror Erik. En annan broder Johannes, kallad Hannes, fördärvade sina fingrar på vänsterhanden och tvingades därför att spela "bakvänt" d.v.s. han förde stråken med vänster hand och hade strängarna omflyttade. Det fanns ytterligare två bröder, Otto och Fredrik, som också sägs ha spelat fiol.

Carls far hette Oskar Lavin. Han hade fyra bröder, Gustaf, Karl, Adolf och Viktor, av dessa var det bara Karl som inte spelade fiol. Han spelade istället dragspel och klarinett. Carl fick tillsammans med sin yngre bror Frans tidigt följa med sin far ut på spelningar. Han har många roliga minnen från hembygdsfesterna i Markaryd.

Dit kom det spelmän från trakterna kring Markaryd, men även långväga riksspelmän från Skåne. Spelmännen hade inga folkdräkter på sig utan man klädde istället ut sig i gamla kläder, höga hattar och fina kavajer.


Spelmansstämma 1926 i samband med hembygdsfesten i Markaryd 24-25 juli. Denna bild i större format finns utlagd på Skånes Spelmansförbunds webbsida www.skspf.org

En episod på en av festerna var när de klippte av strängarna på faderns fiol. Det var nämligen så att på de här festerna fanns det både spelmän som uppvisningsspelade och de som spelade för pengar. De sistnämnda tyckte de andra stal för mycket uppmärksamhet från dem och hittade därför ofta på något rackartyg. Efter det att Lavinarna hade spelat lade de ifrån sig sina fioler, för att kanske gå ut i buskarna och ta sig något stärkande eller bara gå och titta festligheterna och träffa bekanta. Nu bar det sig inte bättre än att när de kom tillbaka var alla strängarna avklippta på faderns fiol eller rättare sagt Carls för den ansågs bättre än hans egen.

Fadern blev så arg att han skrek: "Tror ni verkligen att jag är så fattig att jag inte har en omgång nya strängar. Men nu ska ni få se på spel". Han satte dit de nya strängarna och började spela så det stod härliga till. Folk samlades omkring honom och tjoade och skrattade åt honom. För han var en riktig pajas, som skojade och spelade med hela kroppen, när han kom i tagen. Men nu började folk skrika att han skulle ta av sig hatten, men då sa han: "…. ni behöver inte ge mig några pengar för jag är nämligen ingen fattiglapp". Men folket gav sig inte, de ville till varje pris lägga pengar i hans hatt, antingen han ville eller inte. Så han fick vara så god att ta emot pengarna.[1]

Lavinarna var även flitiga deltagare på de spelmanstävlingar som anordnades runt om i bygden. Dessa ägde rum i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Carl kommer ihåg platser som Folkets Park i Delary och Strömsnäsbruk. Sammanlagt var nog Lavinarna med på ca 10 – 12 st. tävlingar. På dessa tävlingar kom för det mesta fadern etta, Frans tvåa och Carl trea. Men för all del, visst hände det att Carl slog sin bror ibland, men fadern var bäst, honom slog de aldrig varken Frans eller Carl. Domare på tävlingarna var ofta grannsocknens klockare och kända spelmän. Carl minns t.ex. att den kände spelmannen Bror Strand från Urshult brukade var med och döma.

De låtar Lavinarna spelade var faderns gamla polskor, som han i sin tur lärt av sin far. 1929 dog Oskar Lavin men sönerna fortsatte att tävla. 1929 tog Carl sitt första 1:a pris. Carl har sparat alla sina priser och förvarar nu dessa kära ägodelar på ett säkert ställe.[2]

Sin första fiol köpte Carl i Skåne, där han som 14-åring var och arbetade på betfälten. Fiolen kostade 14 kr, vilket var mycket pengar på den tiden. Men det var ingen vidare fiol. När Carl var 17 år köpte han en annan för 50 kr. Så mycket pengar hade han naturligtvis inte, så han fick betala den på avbetalning.[3] Den fiolen har nu varit i Carls ägo i över 60 år, men Carl spelar fortfarande på den.
Lavinarna spelade även mycket till dans. I början av 1920-talet spelade man mest de gamla låtarna, de som Carls far spelade. Men allt eftersom de nyare danserna kom, fick man ändra sin repertoar. Spiskroksvalsen, Fiskarevalsen och andra kända melodier spelades flitigt.[4]

Man började även blanda upp fiolmusiken med dragspel. Carl själv spelade både fiol och dragspel. I början på 1930-talet ordnade Carl dans för ungdomarna hemma i sitt hus. 7 kr fick han för att han upplät hela huset en lördagkväll och dessutom själv stod för musiken fram till klockan två på natten.[5]

Fiolen började på 1930 – 40 –talen få konkurrens av andra instrument. Så Carls fiol fick en viloperiod på ca. 30 år.[6]

De senaste fem åren har Carl delgett sitt stora kunnande till yngre spelmän. Hans låtar har spelats in på band och bevarats. För ca 5 år sedan blev Carl Lavins kunnande uppmärksammat av yngre spelmän.[7]

Att träffa andra spelmän gav honom nytt fiolintresse. Efter hand väcks de gamla låtarna åter ur minnet och vid mitt besök hos honom visade han prov på sitt kunnande och en spelglädje som var fantastisk.

Denna text är ett utdrag ur Marie Ingvarssons specialarbete "Svensk Folkmusik" vid Haganässkolan, Älmhult 1981

Kommentarer till artikeln av Vidar Lundbäck 2002:

1. Carl berättade att hans far kunde sätta sig på golvet och spela med fiolen på nacken. "Jag försökte lära mig det, men jag har nog för korta armar. Farbror Adolf kunde spela med mulavantarna på." >> Lyssna på Farbror Adols Kärleksvals

2. Carl hade gömt spelmanspokalerna i sågspånet i trossbottnen på vinden. Numera finns dom i Hallaryds Hembygdsförenings ägo.

3. När Carl kom hem med sin första fiol provspelade hans far den, slängde den omilt åt sidan och sa: "Det här var då en riktig träsko!" När han sen köpte ny fiol i 17-åråldern blev det lite annat ljud i skällan, Oskar lånade den gärna när det skulle låta riktigt bra. Carl berättade att fiolen var smugglad till Sverige från Tyskland inuti ett piano! Ett smart sätt för musikhandlaren att undgå tullkostnader. Carl avbetalade fiolen med 10 kr i månaden och hans inkomster på skogsarbete var vid den tiden ca 1 kr per dag!

4. En kul historia från en danskväll: "Den populäraste låten av alla var Kväsarvalsen, då skulle alla upp och dansa, antingen de kunde eller inte. En kväll spelade vi på en utedansbana som var så gammal och murken att han som ägde den sa till oss att vi fick inte spela Kväsarvalsen för om alla gick upp och dansade på en gång så kanske brädorna brakade sönder."

5. Danskvällarna fick ett abrupt slut när några pojkar en kväll gav sig upp på vinden och började spela fotboll med en bikupa av halm. "Jag hade inget riktigt golv däruppe utan bara några brädor som låg på bjälkarna. Dom kunde ju trampat rätt genom boasseringen och fördärvat innertaket. Så jag körde ut dom och sen fick det va´ slut med dansandet."

6. Andra bidragande orsaker till att Carl slutade spela fiol var att hans bror Frans skadade vänsterhanden under sitt arbete som sågverksägare i Traryd och att Carls omoderna, vattenhjulsdrivna såg och kvarn i Kråkeryd lönade sig så dåligt att han tog arbete, först vid kraftverksbygget i Traryd och sen som sågare vid pappersbruket i Strömsnäsbruk och cyklade till jobbet (över 1 mil) varje dag. Utan spelkamrat och med mycket att göra på det lilla jordbruket hemma på kvällarna efter långa arbetsdagar så blev fiolen liggande. Familjen drabbades också av en stor sorg då enda barnet, dottern Eivor, omkom i en motorcykelolycka.

7. Jag minns väl första gången jag spelade ihop med Calle. Jag hade hört talas om att Uno Sjödahl, en duktig musiker och hantverkare i Göteryd, hade gjort i ordning Carls fiol och att han hade börjat spela lite igen. Jag var med i spelmanslaget "Tassemarkernas Spelemän" och vi skulle ha övningskväll hemma hos Bo Johnsson i Skåparyd, Hallaryd. Så jag åkte hem till Calle för att bjuda in honom att vara med och spela några låtar tillsammans med oss. Det var en solig höstlördag och Calle var ute i trädgården och räfsade löv. "Jag är för gammal för att vara med i något spelmanslag nu och förresten har jag ingen bil så jag kan inte ta mig någonstans" sa Calle.

Han var över huvud taget ganska ovillig och det krävdes en del övertalning för att få honom med. Jag sa att han behövde ju inte gå med som medlem i laget utan bara vara med och spela lite en kväll, och jag skulle givetvis hämta honom med bil, det var ju ingen större omväg för mig. Onsdagskvällen kom, Calle hade " rakat sig och bytt om kläder" och hade fiolen under armen. Han trivdes som fisken i vattnet, vi spelade för honom och han för oss. Han spelade kraftfullt och rytmiskt med mycket lösa strängar och "korsgrepp" (=dubbelgrepp) Han hade ett speciellt sätt att spela vissa toner staccato med en teknik som han kallade "överkast" med stråken och då och då gick det av ett par tagelstrån.

Legatospel med bundna toner var bannlyst "Det där kallade far för släptåget och vägrade spela på det viset". När jag skjutsade hem Calle, sa han inte ett ord om att han var för gammal för att vara med i ett spelmanslag utan hans avskedsord var: "När träffas vi nästa gång?"

Han var med oss och spelade, på spelmansstämmor och andra tillställningar i många år fram till sin bortgång och jag är glad och tacksam över att ha fått medverka till att hans och Lavinarnas låtar och spelstil blev bevarad till framtiden.

Bosse Paulsson gjorde 1982 ett nothäfte som heter: "fingrarna hittar ju rätt ändå, sa Carl Lavin" och Carls spelstil finns dokumenterad både på band och video bl.a. på Folkmusikarkivet och Smålands Musikarkiv.
Carls farbror, Gustaf Lavin, finns representerad med tolv låtar upptecknade av Olof Andersson 1932 i smålandsdelen av "Svenska låtar", men tyvärr avled Carls far, Oskar, bara några få år dessförrinnan och hans låtar finns bara bevarade genom Carl.