Hallaryds Hembygdsförening 50 år



av Rune Qvist



Historik för Hallaryds Hembygdsförening 1
Hembygdsgården Hallaryd, Bo-Jössen 4
Posthistoria för Hallaryd 9
Järnvägen Markaryd-Hallaryd-Killeberg, 1902 12
Lite Hallarydhistoria 16
Ur Sunnerbokrönika No:3. Martin Eriksson, Olof Rendell 17
Anteckningar av Gunnar i Elleböke 18
Husförhör 19
Vägla Vilostenar 23
Hallarum, Hallaryd 25
Saltpetersjuderiet i Hallaryd 27
Vargatider i Sjuhult, Hallaryd 28
Indelningsverket i Sverige och Hallaryd 30
Hallaryds rotar och soldater 34
Anders Hansson Östra Vägla 36
Stenshult Snapphanar 40
Den sista torparen i Stenshult 45
Kom till Hallaryd 46

Domarringen - en stensättning invid Helgån i Skåparyd.




En domarring är en forntida gravanläggning som består av en ring utvalda stenar, resta eller lagda på markytan.

Antalet stenar kan växla men är oftast sju eller nio.

Domarringen innehåller i regel en brandgrav från äldre järnålder.


Ordet "domarring" är folklig och syftar på en spridd men oftast ogrundad tradition om att domarringar skulle vara tingsplatser.

Fler hallarydsskrifter

* Vide, S-B : Hallaryds socken och kyrka i äldsta tid, Växjö, 1954

* Ekroth, Görgen: Ut- och inflyttning från resp. till Hallaryds och Pjätteryds socknar åren 1690-1845 resp. 1794-1845 ,Växjö, 1970

* Larsson, Olle: På resa med prosten i Sunnerbo kontrakt 1749
i HumaNetten NUMMER 2, Våren 1998, ISSN: 1403-2279

Otryckta skrifter:
* Vadstena landsarkiv: Sockenstämmoprotokoll från Hallaryd
* Hallayds kyrkoarkiv: Sockenstämmo, kyrkoråds, kyrkostämmo, kyrkofullmäktigeprotokoll samt kyrkoräkenskaper

GRÄNSBYGDEN Södra Sunnerbo i gången tid

Innehåll:
sid
Våra förfäder under forntiden

Minnen från gamla tider
15
Sockennamn och läge 26
Ett möte vid gränsen 31

Södra Sunnebo under medeltiden
35
Gränsbygden under Unionstiden 42
Gränsfejder och storpolitiska möten 51
Kungamöte på Ulvsbäck 1629 63
Krigslarn och nya strider 74
Snapphanarna 83
Länsman Brodde - en mångbetrodd man 100
Då Markaryd skrev posthistoria 107
Markarydsbor på äventyr 118
Sol och vår på 1600-talet 123
Gästgivargårdar och marknader 130
Vägar i Södra Sunnerbor 145
Patron Thim - Timsfors grundläggare 157
Kyrkliga förhållanden 165
- Hallaryds pastorat 210
Bostäder och inredningar m.m. 223
Jordbruk och boskapsskötsel 234
Jakt och fiske 244
Äldre järnhantering i Södra Sunnerbo 255
- Hallaryds socken 270
Andra binärinäringar 272
Årets gång 285
"Klok-Anna" och Anders Hansson 292
Händelser som upprört bygden 297
Folkmusik 303
Ett fursteligt Jaktslott 308
En andans storman 314
Ur gamla protokoll 318
De medellösas lott 327
I folkskolans barndom 335

Folklig tradition
342
Vidskepelse 349
Dialekter i Södra Sunnerbo 356
Bilagor 361
När den nya tiden kom till bygden 394
Litteratur och tryckta källor 403
Otryckta källor 406

Halmstad 1949
Gleerups förlag

Hallaryds kyrka och dess föregångare

Hallaryds kyrka
och dess föregångare
av Gunnar Tetzell
Innehåll:
sid
Det äldsta Hallaryd 5
Den nya kyrkan bygges 10
Kyrkans ekonomi 18
Kyrkan färdigställes 19
Kyrkan inviges 21
Kyrkans inventarier 23
Kyrkogården 31
Likvagnen 36
De hundra åren 36


Hässleholm 1963

KYRKOVAKTARETJÄNSTEN i HALLARYD 1863 - 1963

sammanställd av Gunnar Tetzell

29/11 1863
Pastor tillfrågar församlingen rörande tillsättandet av kyrkovaktare i anledning därav beslöts att uppmaning till att söka denna befattning bör ske genom kungörelse som uppläses endast i kyrkan härstädes, emedan församlingen har inom sig tjänlige personer därtill.

30/12 1863
Som endast en ansökning inkommit till väktare och dödgrävarsylsslan och församlingen icke ville antaga sökanden, så kunde om detta ärende icke för närvarande beslutas.

31/1 1864
Vid denna stämma skulle enligt kungörelse väljas en kyrkovaktare och dödgrävare. Voteringsgrunden skulle vara fyrktalslängden. Till följd därav skedde upprop enligt denna. Sedan de närvarandes röster blivit avlagda och summerade, befanns att torparen Sven Bladh erhållit röster för 640 fyrkar och Elias Petersson för 392½, och har således Sven Bladh erhållit de fleste rösterna.

§2 Sedan utgången av valet nu är given beslöts att Sven Bladh skall genast tillträda befattningen och beräkna lönen från denna dag, åliggande honom att redligt uppfylla sina skyldigheter.

29/12 1865
Sven Bladh som med församlingens tillåtelse vid kommunalstämma utan pastors hörande bebor socknestugan, må icke till skada för åker och äng däromkring begagna någon den minsta trampeplan eller vedbacke utan ersättning, varom han tillsades, ävensom att han måste lösa fullmakt på kyrkovaktaresysslan snarast, om pastor icke skall nödgas anmäla tredska i detta fall till lagligt beivrande.

21/7 1867
För att öka kyrkovaktaren Sven Bladhs lön, som i anseende till hans dryga hushåll är för klen, beviljade församlingen honom 75 öre för varje grav som för lik härefter öppnas, och en insamling av penningar på det sätt att en gång om året lämnas i ett bäcken vid stora kyrkodörren bidrag efter vars och ens behag och skall denna insamling ske på lämplig dag varom tillsäges förgående söndag.

31/5 1869
Att kyrkovaktaren inte bara skulle gräva gravar och sköta kyrkan ute också fick andra uppdrag framgår av detta protokoll:

§.4. för att ställa dörrarna vid läktaren och sakristian i ordning beslöts att kyrkväktaren Bladh skall därom av kyrkvärdarna anmodas.

§.6. Kyrkväktaren skall anmodas att ställa porten vid begravningsplatsen i ordning och tillse att den hålles behörigen tillstängd.

16/10 1870
skulle vid stämma beslutas om väganläggning över Klockareängen mot Storebro. Då är ärendet föredrogs beslöts enhälligt att kyrkväktaren Bladh skulle anmodan utlysa entreprenad i arbetet till den 28 denna månad, varefter auktionsanbudet underställes församlingen, som därefter vill antaga eller förkasta anbudet.

30/5 1885
arrenderade kyrkoväktaren S. Bladh av församlingen höhöstnaden å kyrkoplanen under fem år och förband sig att ersätta detta arrend därigenom att han noga tillser under arrendetiden att allt, som vanpryder kyrkoplanen, genast bortskaffas och hagtornshäcken utanför ringmuren alltid hålles ren från ogräs samt att han har någon tillsyn över blivande ståltrådsstängsel.

Under ovannämnda tid åtog han sig även att en gång om året vid midsommartiden kalka och iordninglägga de nu vitmenade stenarna på kyrkoplanen samt andra stenar i närheten av kyrkan, vilka de senare åren blivit kalksktrukna, och äger han härför ur kyrkokassan årligen uppbära tre kronor.

28/12 1891
hade varmugnar insatts, 2 i kyrkan och 1 i sakristian. Församlingen beviljade kyrkväktaren för eldning samt huggning av därtill behövlig ved 15:- kronor årligen.

Kyrkoväktaren Sven Bladh, som var född i Örkened den 7/5 1823 avled den 16/1 1900. Sonen, fjärdingsman Nils Bladh, erbjöd sig att tillsvidare vikariera mot samma lönevillkor, som den nu avlidne kyrkväktaren haft. Under Sven Bladhs senare år hade dottern Bengta och hennes son Anton biträtt vid fullgörandet av kyrkovaktaresysslan.

27/12 1900
kyrkorådets förslag i avseende på kyrkoväktarens skyldigheter och avlöning upplästes vid stämman och erinran gjordes om den till efterrättelse fastställda stadgan för kyrkobetjänster i Växjö stift av domk. i Växjö den 12/10 1887.

Församlingen bestämde att kyrkväktaren mot en årlig avlöning av 100 kr......

* skall vara skyldig att verkställa städning i kyrkan och sakristian en gång i månaden
* skurning i hela kyrkan en gång om året vid midsommartiden,
* sönderhuggning och inbärande av nödig ved samt eldning och eldens vårdande i kyrkan och sakristia
* all nödig ringning vid gudstjänsttillfällena av vad slag som helst samt kvällsringning varje lördag från 1 maj till 1 sept. och under ringningen väl vårda och sköta klockorna
* verkställa snöskottning vid begravning till graven och för övrigt från vägen till kyrkdörren
* avstyra oljud och oskick vid gudstjänsten
* framsätta offerskålen vid offrin, pall vid kyrkotagning och enskild skrift
* hava jordfäsningskoveln vid hands vid begravning
* framsätta dopskållen vid dop i samband med gudstjänsten
* vakta kyrkdörrarna under gudstjänsten
* i övrigt iakttaga de föreskrifter, som skälligen av vederbörande präst och klockare givas.
* för städning av gångar å kyrkogården skall kyrkväktaren med kyrkoherdens medgivande erhålla slåttern å kyrkogården, vars portar han så vitt möjligt är, skall övervaka, så att de hållas stängda.
* För själa och begravningsringning samt för gravöppning å övre terassen skall han för varje gång erhålla arvode enligt mellan honom och den, som anlitar honom gjorda överenskommelse.

Till kyrkoväktare förslog kyrkoherden, då inga ansökningar till befattningen inkommit, vikarierande kyrkoväktaren Nils Bladh, och blev av stämman enhälligt antagen samt förklarade sig villig att mot den ersättning och på de villkor, som förut är nämnda, åtaga sig tjänsten.

24 maj 1909.
Kyrkoväktaren Nils Bladh avled den 12 maj 1909. Han var född den 6/8 1855. Församlingen beslöt, att för den nye innehavaren av tjänsten skulle gälla samma villkor både med avseende å avlöning och skyldigheter , som finnas angivna i kyrkostämmoprotokoll av den 27/12 1900. Då endast den avlidnes son Carl Bladh förklarade sig villig att tillsvidare på ovannämnda villkor åtaga sig tjänsten.

Löneutveckling:

1900 var lönen 100 kr per år

1914 blev Carl Bladh orgeltrampare efter Elias Petersson. Ersättningen för orgeltrampning är 40 kr per år.

1915 höjdes lönen från 100 kr till 150 kr per år. Ersättningen för orgeltrampningen höjdes samtidigt från 40 kr till 60 kr per år.

1916 höjdes lönen med 15 kr till 165 kr, vilket blir ersättning för skötsel av det föregångne året uppsatta tornuret.

1919 är lönen 225 +75 kr för orgeltrampningen.

1921 höjdes lönen till 300 + 75 kr

1922 höjdes lönen till 350 + 75 kr

1938 Sedan dröjer det ända till 1938 innan det blir någon ändring.
Det året bestämmas lönen till 600 kr per år vartill kommer 10 kr för gravöppning

1939 tillerkändes Bladh en ersättning å 20 kr per år för att han eldar och städar den lokal i sockenstugan, där konfirmandläsning äger rum.

1942 höjes lönen till 700 kr.

År 1941 hade från Sveriges kommunaltjänstemannaförbund inkommit en begäran, att kyrkostämman måtte höja kyrkovaktmästarelönen med 200 kr. samt bevilja rörligt tillägg efter statens grunder med 15% å lönen samt kristillägg å f.n. 8%.

1943
Kyrkorådet beslöt att denna löneökning som utgår från och med 1943 skall kompensera det merarbete som följde med kyrkogårdens omreglering.

1944 erhåller kyrkoväktaren C.J. Bladh Kungl. patriotiska sällskapets silvermedalj för långvarig och trogen tjänst /35år/.

1946
Från den 1 juli år 1946 avsäger han sig tjänsten som kyrkovaktmästare Till vikarie utses sonen Erik Bladh till årets slut med samma löneförmåner. Samtidigt beslutas om förhandlingar med ombudsmannen om ny lönereglering.

Den 18 aug. 1946 uppgjordes följande förslag till lön enligt av svensk Kyrko- och kyrkovaktmästareförbundet godkänt löneavtal:

* Grundlön 1.500
* 3 ålderstillägg efter 3,6 och 9 år på 150kr för varje treårsperiod.
* årligt tillägg för begravningar med 150 kr.
* dyrtidtillägg enligt index.

1947
För år 1947 beräknas lönen till 2.100kr.

Den ledigförklarade kyrkovaktmästaretjänsten sökes av:

* Axel Ljungberg, Göteryd,
* Gustav Jeppsson, Lönsboda och
* Erik Bladh.

Kyrkorådet beslöt enhälligt förorda Erik Bladh, som också väljes.

1952, då lönen utgör 2.400kr., beslutas om löneförhöjning och semesterersättning åt kyrkovaktmästaren, så att den för följande år blir 2.587 kr

1953
Kyrkovaktmästaren får år 1953 i uppdrag att ordna med vattenpostanläggning å kyrkogården.

1955
I staten för år 1955 föreslås lönen till 2.843 kr. Detta året beslutar man också att installera elektrisk ringning av kyrkklockorna och en öppnings och stängningsapparat för tornluckorna.

Kyrkovaktmästaren Erik Bladh anmäler den 27/11 1955, att han vill träda tillbaka till förmån för sin broder Gunnar Bladh, vilket kyrkorådet godkänner.

1/1 1956
beslutas att till kyrkovaktmästaren Gunnar Bladh skall tills vidare utgå avtalsenlig lön för 3/4 tjänst enl. lönegrad 11, samt att semestervikarien skall ha avtalsenlig timlön för faktisk arbetstid.

* Arbetet med lövräfsningen om hösten skall ingå i lönen och kyrkovaktmästeren skall utan särskild ersättning deltaga i storrengörning av kyrkan.
* Kyrkkassan skall betala halva kvartalsavgiften för telefonen hos kyrkovaktmästaren.

1957
Lönen för kyrkovaktmästaren år 1957 är 6.500 kr

1958 lönen höjdes till 7000 kr

Den 1 jan. 1958 har från ombudsmannen i Svenska kommunalarbetarförbundet inkommit förslag till avtal. Enligt förslaget skulle tjänsten omfatta 2.135 timmar och årslönen skulle bli 9.200 kr. Kyrkorådet beslutar då att kyrkovaktmästaren skall heltidsanställas men detta blir ej förverkligat.

1963
Kyrkovaktmästare Gunnar Bladh anhåller om avsked från befattningen från och med den 1 april 1963.

Släkten Bladh har då i nära 100 år innehaft kyrkväktaresysslan i Hallaryd

Thore Brogårdh Bibliografi

BÖCKER:

1. Bland göingar och smålänningar
Hallaryd, 1958

2. Småländskt och göingskt folkliv
Hallaryd, 1959

3. Längs en gammal riksgräns
Hallaryd, 1960

4. Folktro och gamla sägner
Hallaryd, 1961

5. Folkliv i ord och bild
Hallaryd, 1962

6. Smålänningar, göingar och hallänningar
Hallaryd, 1963]

7. Tankekorn kring åren 1953-1963
Hallaryd, 1963]

8. Om kloka gummor och gubbar
Hallaryd, 1964

9. Vittsjö krönikebok
Hallaryd, 1965

10. Från Lagan till Konings Öthkens land
Hallaryd, 1965

11. Från Helgeå- till Lagadalen
Markaryd, 1966

12. Historiska uppteckningar och folklivsskildringar
Markaryd, 1967

13. Bland göingar, smålänningar och hallänningar
1968

14. Folkliv i gränsbygden
Markaryd, 1969

15. De gamle berättar
Markaryd, 1970

16. Kring en gammal riksgräns
Markaryd, 1971

17. Folklivsbilder
Markaryd, 1972

18. Minnen från flydda dagar jubileumsboken
Markaryd, 1973

19. Från slott och koja
Markaryd, 1974

20. Från gången tid ...
Markaryd, 1975

21. Det var en gång
Markaryd, 1976

22. Levnadsöden
Markaryd, 1976

23. Minnesbilder från svunnen tid
Markaryd, 1977

24. Folkliv i gången tid
Markaryd, 1978

25. Den gamla bilden berättar
Markaryd, 1980

26. Så levde vi då
Markaryd, 1981

27. Folkminnen i urval, 1958-1961
Markaryd, 1981

28. Från svunnen tid
Markaryd, 1982

29. Minnen i ord och bild
Markaryd, 1983

30. Gamla foton från gränsbygden
Markaryd, 1984

31. Folktro, kloka gummor och gubbar
Markaryd, 1985 (med EP-skiva Folklivsreportage nr 1)

32. Folkliv, gamla seder och bruk
Markaryd, 1987

33. Folksägner från gränsbygden
Markaryd, 1987

34. Människor jag mött
Markaryd, 1988

Grammofonskivor


1. Folklivsreportage från Gränsbygdennr 1, 1985 (EP-skiva)
(ingår i "Folktro, kloka gummor och gubbar")

2. Folklivsreportage från Gränsbygden nr 2, 1986 (LP-skiva)

3. Folklivsreportage från Gränsbygden nr 3, 1986 ( LP-skiva)

4 Folklivsreportage från Gränsbygden nr 4, 1987 ( LP-skiva)

5. Folklivsreportage från Gränsbygden nr 5, 1987 ( LP-skiva)


SKRIFTER

1. Vittsjö-Bjärnum
1962

2. Delary-Strömsnäs
1962

3. Svartkonst,
1964

4. Vittsjö kyrka
1965 och 1977

5. Theodor Stephens
1965

6. Osby kyrka
Markaryd, 1984

7. Gamla mått, mål och vikter
Markaryd, 1984

8. Om folklig läkekonst
Vittsjö, 1999
Särtryck ur böckerna Folktro, kloka gummor och gubbar (1985) och Folkliv i gången tid (1978)

9. Hovdala slott
Vittsjö, 2001
Särtryck ur boken Från slott och koja (1974)

Måns och Kerstins dåliga äktenskap i mitten av 1700-talet

Den 20 september 1749 kom kontraktsprosten Petrus Ulmgren på sin årliga visitationsresa i Sunnerbo kontrakt i sydvästra Småland till Hallaryd.

Ett gift par framkallades till prosten för att förhöras om den oenighet som uppkommit dem emellan. Dessa personer var Måns Mattisson och hans hustru Kerstin Larsdotter, som i början av sitt äktenskap levt väl tillsammans med nu blivit ovänner. Trots åtskilliga varningar och förmaningar hade deras kiv och osämja fortsatt och de hade vid flera tillfällen rymt från varandra. Detta var också fallet nu då Måns vistades i Hallaryd och Kerstin i Göteryd. På uppmaning från kyrkoherden hade båda infunnit sig vid denna visitation.

Prosten kungjorde för dem att de var illa ansatta av djävulen, så illa att de trätte med sitt eget kött. Detta var till fördärv för dem själva. Han förklarade sedan att Gud var alla fridsamma äktenskaps beskyddare och att han i sin stora nåd gav dem en tid till att bättra sig och att han skulle vara med dem om de blev sams. Trots detta kunde man bara konstatera att de stod fast i sin " ondska och vedervilja " till varandra.

De tillfrågades sedan om orsaken till deras ovänskap. Var det så att någon av dem misstänkte den andra för att ha varit tillsammans med någon annan? På denna fråga svarade båda nej.

Måns hävdade att deras osämja berodde på " hennes arga sinne och skamfulla mun ". Hans hustru menade däremot att han inte var ett dugg bättre, i synnerhet inte när han var drucken. Hon berättade att han var mycket begiven på starka drycker och att detta medfört att han slösat bort deras egendom.

Då detta sagts, utbröt ett våldsamt gräl och beskyllningarna haglade genom luften. Prosten hade till en början svårt att få tyst på dem. Karin sade att hon hellre kastade sig i ån än bodde ihop med honom igen. " Ja, hellre vill jag göra av med mig än att vara ihop med dig " svarade mannen. Trots att de varnades och förmanades ville de inte bli sams.

Kyrkoherden berättade att detta ärende angivits för konsistoriet för en tid sedan och härifrån remitterats till Sunnerbo häradsting. Vid tinget hade Måns och Karin förlikats men redan på hemvägen började de åter träta och sedan dess hade de inte bott tillsammans. Han berättade vidare att såväl han som de andra prästerna försökt få dem att bättra sig, men förgäves. De hade, trots sin ovänskap, begärt att få ta nattvarden men detta hade kyrkoherden inte vågat tillåta.

Frågan var nu hur man skulle förfara med dem. I lagens giftermålsbalk stadgades det att då hat och bitterhet rådde mellan man och kvinna och de trots varningar inte bättrat sig, skulle världslig rätt döma i ärendet. Därför skulle tvisten mellan Måns Mattisson och Karin Larsdotter överlämnas till Sunnerbo häradsting så snart som möjligt. Detta var desto mer angeläget eftersom konsistorium redan en gång tidigare remitterat ärendet dit. Man beslutade också att de inte skulle tillåtas att ta nattvarden så länge deras ovänskap bestod.

Hur det gick för Måns Mattisson och hans hustru Karin Larsdotter i Hallaryd får vi inte veta genom protokollen från prostvisitationen 1749 Det skulle emellertid gå att få veta mer om dem om man tittade i domböckerna för Sunnerbo häradsting från den aktuella tiden.

Redigerat utdrag från
Larsson, Olle: På resa med prosten i Sunnerbo kontrakt 1749
i HumaNetten NUMMER 2 Våren 1998 ISSN: 1403-2279

Läs hela artikeln "På resa med prosten i Sunnerbo kontrakt 1749" på
www.hum.vxu.se/publ/humanetten/nummer2/art9805.html

Jonas Andreas Hallenberg


Jonas Andreas Hallenberg var född i Hallaryd Norregård den 7 november 1748 (gamla tideräkningen) och dog den 30 oktober 1834. Hallenberg är begravd på Sankta Clara kyrkogård.

Jonas Hallenbergs föräldrar var Anders Eskilsson och Inga Persdotter. Jonas morbror, Anders Hallenberg var lektor i latin i Växjö och kom från Kimmelsbygd. Morbrodern tog hand om Jonas som sitt eget barn och gav honom namnet Hallenberg.

Jonas Hallenberg var historiker, rikshistoriograf från 1784, tillika riksantikvarie 1803-19 Han fungerade också som urkundsutgivare, bibelexeget [uttolkare av svårare bibeltexter], numismatiker [mynt och medalj forskare], prishistoriker och språkforskare. Kritisk och rationalistisk i sitt arbetssätt formulerade han maximen att historikern borde fungera "utan fädernesland, utan religion och utan stånd".

Jonas Hallenbergs huvudarbete är Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering (1-5, 1790-96). Gustaf II Adolfs historia är byggd på gedigna forskningar men arbetet avbröts med femte bandet på grund av bristande uppmärksamhet från de styrande och allmänheten.

Jonas Hallenberg hedrade sin födelseförsamling genom att donera 4000 riksdaler till socknens fattiga och att donera 1000 riksdaler till Hallaryds första skola

Hallenbergska Skoldonationen

År 1827 överlämnade kanslirådet, rikshistorieografen, den siste i Sverige, Jonas Anders Hallenberg, en donation till "Hallenbergska Skoldonationen, på 1000 riksdaler Banco till Domkapitelt i Växjö att användas till en sockenskola i Hallaryd.

Wäxiö Stifts Tidning från 1835:

Kunggörelse genom testamenterisk disposition av framlidne Kanslirådet, Rikshistorieografen, Riddaren av K.N.O. mm Välborne Herr Mag. Jonas Hellenborg, kommer en Folkskola att upprättas inom Hallaryds församling av Wäxiö Stift och öppnas den 1 januari nästkommande år.
Skickliga sökande till denna lärarbeställning kunna inom trenne (3) månader från denna kunggörelses införande första gången uti Sveriges Stats-Tidning anmäla sig hos undertecknad Pastor och göres härmed synnerligt avseende på sådana som kunna första Betyg om skicklighet att försestå öven Klockare-Syssla, emeden meningen är vid blivande vakans förane Skolmästare och Klockarebeställningarna. Lönen för Skolmästaren utgöres av fria husrum, omkring 60 R:dr B:co i penningar asamt en mindre avgift av de förmögnares barn, som njuta undervisning.

Wäxiö, Ry och Hallaryd den 10 sept. 1835

A Ling
Pr. At. P.L.
(Pastor Loci)

Andreas Mattias Ling (1816 - 1837) blev prost 1828 och föddes i .S. Ljunge. Han var broder till gymnastikens fader Per Henrik Ling.

Det första skolhuset uppfördes troligen 1836. Undervisningen ordnades efter Bell-Lancasterska metoden, dvs med växelundervisning.
Det andra skolhuset uppfördes 1899 och det tredje nuvarande 1958



Bibliografi:

HALLENBERG, Jonas. Svea rikes historia under konung Gustaf Adolf den stores regering. 1-5. Stockholm, Johan A. Carlbohm, 1790-96. Fem volymer. Hallenbergs fortfarande användbara historik, som går fram till 1626. Av Geijer karakteriserat som "...ett mästerverk..." och av andra som det yppersta arbetet i Sveriges nyare historia som1700-talets svenska historieskrivning åstadkommit.

Hallenberg - Ahnlund, Nils. Historieskrivaren Jonas Hallenberg.
Särtryck ur Svensk Tidskrift 1923 med tillagda anmärkningar. Sthlm, 1923. 24 s.

Hallenberg - Ahnlund, Nils, JONAS HALLENBERG. Minnesteckning. Sthlm 1957. 316 s.

Intervju med Carl Lavin


i Kråkeryd, Hallaryd, 1981av Marie Ingvarsson med kommentarer 2002 av Vidar Lundbäck

Carl Ernfrid Lavin föddes den 14 augusti 1902 i Brokabygd i Pjätteryds församling. Han tillhör en musikalisk släkt som har spelmän minst 2 – 3 generationer tillbaka. Carls farfar Johan Petter Lavin, född 1826 var både fiol- och klarinettspelman, det var även hans bror Erik. En annan broder Johannes, kallad Hannes, fördärvade sina fingrar på vänsterhanden och tvingades därför att spela "bakvänt" d.v.s. han förde stråken med vänster hand och hade strängarna omflyttade. Det fanns ytterligare två bröder, Otto och Fredrik, som också sägs ha spelat fiol.

Carls far hette Oskar Lavin. Han hade fyra bröder, Gustaf, Karl, Adolf och Viktor, av dessa var det bara Karl som inte spelade fiol. Han spelade istället dragspel och klarinett. Carl fick tillsammans med sin yngre bror Frans tidigt följa med sin far ut på spelningar. Han har många roliga minnen från hembygdsfesterna i Markaryd.

Dit kom det spelmän från trakterna kring Markaryd, men även långväga riksspelmän från Skåne. Spelmännen hade inga folkdräkter på sig utan man klädde istället ut sig i gamla kläder, höga hattar och fina kavajer.


Spelmansstämma 1926 i samband med hembygdsfesten i Markaryd 24-25 juli. Denna bild i större format finns utlagd på Skånes Spelmansförbunds webbsida www.skspf.org

En episod på en av festerna var när de klippte av strängarna på faderns fiol. Det var nämligen så att på de här festerna fanns det både spelmän som uppvisningsspelade och de som spelade för pengar. De sistnämnda tyckte de andra stal för mycket uppmärksamhet från dem och hittade därför ofta på något rackartyg. Efter det att Lavinarna hade spelat lade de ifrån sig sina fioler, för att kanske gå ut i buskarna och ta sig något stärkande eller bara gå och titta festligheterna och träffa bekanta. Nu bar det sig inte bättre än att när de kom tillbaka var alla strängarna avklippta på faderns fiol eller rättare sagt Carls för den ansågs bättre än hans egen.

Fadern blev så arg att han skrek: "Tror ni verkligen att jag är så fattig att jag inte har en omgång nya strängar. Men nu ska ni få se på spel". Han satte dit de nya strängarna och började spela så det stod härliga till. Folk samlades omkring honom och tjoade och skrattade åt honom. För han var en riktig pajas, som skojade och spelade med hela kroppen, när han kom i tagen. Men nu började folk skrika att han skulle ta av sig hatten, men då sa han: "…. ni behöver inte ge mig några pengar för jag är nämligen ingen fattiglapp". Men folket gav sig inte, de ville till varje pris lägga pengar i hans hatt, antingen han ville eller inte. Så han fick vara så god att ta emot pengarna.[1]

Lavinarna var även flitiga deltagare på de spelmanstävlingar som anordnades runt om i bygden. Dessa ägde rum i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Carl kommer ihåg platser som Folkets Park i Delary och Strömsnäsbruk. Sammanlagt var nog Lavinarna med på ca 10 – 12 st. tävlingar. På dessa tävlingar kom för det mesta fadern etta, Frans tvåa och Carl trea. Men för all del, visst hände det att Carl slog sin bror ibland, men fadern var bäst, honom slog de aldrig varken Frans eller Carl. Domare på tävlingarna var ofta grannsocknens klockare och kända spelmän. Carl minns t.ex. att den kände spelmannen Bror Strand från Urshult brukade var med och döma.

De låtar Lavinarna spelade var faderns gamla polskor, som han i sin tur lärt av sin far. 1929 dog Oskar Lavin men sönerna fortsatte att tävla. 1929 tog Carl sitt första 1:a pris. Carl har sparat alla sina priser och förvarar nu dessa kära ägodelar på ett säkert ställe.[2]

Sin första fiol köpte Carl i Skåne, där han som 14-åring var och arbetade på betfälten. Fiolen kostade 14 kr, vilket var mycket pengar på den tiden. Men det var ingen vidare fiol. När Carl var 17 år köpte han en annan för 50 kr. Så mycket pengar hade han naturligtvis inte, så han fick betala den på avbetalning.[3] Den fiolen har nu varit i Carls ägo i över 60 år, men Carl spelar fortfarande på den.
Lavinarna spelade även mycket till dans. I början av 1920-talet spelade man mest de gamla låtarna, de som Carls far spelade. Men allt eftersom de nyare danserna kom, fick man ändra sin repertoar. Spiskroksvalsen, Fiskarevalsen och andra kända melodier spelades flitigt.[4]

Man började även blanda upp fiolmusiken med dragspel. Carl själv spelade både fiol och dragspel. I början på 1930-talet ordnade Carl dans för ungdomarna hemma i sitt hus. 7 kr fick han för att han upplät hela huset en lördagkväll och dessutom själv stod för musiken fram till klockan två på natten.[5]

Fiolen började på 1930 – 40 –talen få konkurrens av andra instrument. Så Carls fiol fick en viloperiod på ca. 30 år.[6]

De senaste fem åren har Carl delgett sitt stora kunnande till yngre spelmän. Hans låtar har spelats in på band och bevarats. För ca 5 år sedan blev Carl Lavins kunnande uppmärksammat av yngre spelmän.[7]

Att träffa andra spelmän gav honom nytt fiolintresse. Efter hand väcks de gamla låtarna åter ur minnet och vid mitt besök hos honom visade han prov på sitt kunnande och en spelglädje som var fantastisk.

Denna text är ett utdrag ur Marie Ingvarssons specialarbete "Svensk Folkmusik" vid Haganässkolan, Älmhult 1981

Kommentarer till artikeln av Vidar Lundbäck 2002:

1. Carl berättade att hans far kunde sätta sig på golvet och spela med fiolen på nacken. "Jag försökte lära mig det, men jag har nog för korta armar. Farbror Adolf kunde spela med mulavantarna på." >> Lyssna på Farbror Adols Kärleksvals

2. Carl hade gömt spelmanspokalerna i sågspånet i trossbottnen på vinden. Numera finns dom i Hallaryds Hembygdsförenings ägo.

3. När Carl kom hem med sin första fiol provspelade hans far den, slängde den omilt åt sidan och sa: "Det här var då en riktig träsko!" När han sen köpte ny fiol i 17-åråldern blev det lite annat ljud i skällan, Oskar lånade den gärna när det skulle låta riktigt bra. Carl berättade att fiolen var smugglad till Sverige från Tyskland inuti ett piano! Ett smart sätt för musikhandlaren att undgå tullkostnader. Carl avbetalade fiolen med 10 kr i månaden och hans inkomster på skogsarbete var vid den tiden ca 1 kr per dag!

4. En kul historia från en danskväll: "Den populäraste låten av alla var Kväsarvalsen, då skulle alla upp och dansa, antingen de kunde eller inte. En kväll spelade vi på en utedansbana som var så gammal och murken att han som ägde den sa till oss att vi fick inte spela Kväsarvalsen för om alla gick upp och dansade på en gång så kanske brädorna brakade sönder."

5. Danskvällarna fick ett abrupt slut när några pojkar en kväll gav sig upp på vinden och började spela fotboll med en bikupa av halm. "Jag hade inget riktigt golv däruppe utan bara några brädor som låg på bjälkarna. Dom kunde ju trampat rätt genom boasseringen och fördärvat innertaket. Så jag körde ut dom och sen fick det va´ slut med dansandet."

6. Andra bidragande orsaker till att Carl slutade spela fiol var att hans bror Frans skadade vänsterhanden under sitt arbete som sågverksägare i Traryd och att Carls omoderna, vattenhjulsdrivna såg och kvarn i Kråkeryd lönade sig så dåligt att han tog arbete, först vid kraftverksbygget i Traryd och sen som sågare vid pappersbruket i Strömsnäsbruk och cyklade till jobbet (över 1 mil) varje dag. Utan spelkamrat och med mycket att göra på det lilla jordbruket hemma på kvällarna efter långa arbetsdagar så blev fiolen liggande. Familjen drabbades också av en stor sorg då enda barnet, dottern Eivor, omkom i en motorcykelolycka.

7. Jag minns väl första gången jag spelade ihop med Calle. Jag hade hört talas om att Uno Sjödahl, en duktig musiker och hantverkare i Göteryd, hade gjort i ordning Carls fiol och att han hade börjat spela lite igen. Jag var med i spelmanslaget "Tassemarkernas Spelemän" och vi skulle ha övningskväll hemma hos Bo Johnsson i Skåparyd, Hallaryd. Så jag åkte hem till Calle för att bjuda in honom att vara med och spela några låtar tillsammans med oss. Det var en solig höstlördag och Calle var ute i trädgården och räfsade löv. "Jag är för gammal för att vara med i något spelmanslag nu och förresten har jag ingen bil så jag kan inte ta mig någonstans" sa Calle.

Han var över huvud taget ganska ovillig och det krävdes en del övertalning för att få honom med. Jag sa att han behövde ju inte gå med som medlem i laget utan bara vara med och spela lite en kväll, och jag skulle givetvis hämta honom med bil, det var ju ingen större omväg för mig. Onsdagskvällen kom, Calle hade " rakat sig och bytt om kläder" och hade fiolen under armen. Han trivdes som fisken i vattnet, vi spelade för honom och han för oss. Han spelade kraftfullt och rytmiskt med mycket lösa strängar och "korsgrepp" (=dubbelgrepp) Han hade ett speciellt sätt att spela vissa toner staccato med en teknik som han kallade "överkast" med stråken och då och då gick det av ett par tagelstrån.

Legatospel med bundna toner var bannlyst "Det där kallade far för släptåget och vägrade spela på det viset". När jag skjutsade hem Calle, sa han inte ett ord om att han var för gammal för att vara med i ett spelmanslag utan hans avskedsord var: "När träffas vi nästa gång?"

Han var med oss och spelade, på spelmansstämmor och andra tillställningar i många år fram till sin bortgång och jag är glad och tacksam över att ha fått medverka till att hans och Lavinarnas låtar och spelstil blev bevarad till framtiden.

Bosse Paulsson gjorde 1982 ett nothäfte som heter: "fingrarna hittar ju rätt ändå, sa Carl Lavin" och Carls spelstil finns dokumenterad både på band och video bl.a. på Folkmusikarkivet och Smålands Musikarkiv.
Carls farbror, Gustaf Lavin, finns representerad med tolv låtar upptecknade av Olof Andersson 1932 i smålandsdelen av "Svenska låtar", men tyvärr avled Carls far, Oskar, bara några få år dessförrinnan och hans låtar finns bara bevarade genom Carl.

Bröllopsgryta från Hallaryd

Denna gryta skapade jag till Rickards och Majas bröllop i Hembygdsparken i Hallaryd 2008

För att grytan ska vara riktig god ska den serveras med gelé (röd eller svart). Gelén balanserar utmärkt grytans lätt syrliga smak. Servera gärna med "Inlagd gurka till söndagsmiddagen - se äldsta inlägget i denna matblogg)

Proportionerna mellan kött, champinjoner, zucchini och lök kan variera efter smak och kassa.

Före det jag börjar börjar bryna kött och grönsaker brukar jag lägga det finskivade köttet och grönsakerna i skålar. Hel skål fransyska. Hel skål champinjoner. Halv skål zucchini. Mindre än en kvarts skål lök.

Ingredienser:

fransyska (eller annat bättre oxkött)
champinjoner
zucchini
lök
vitlök
grädde
avrunnen yoghurt tex turkisk eller grekisk yoghurt
oxbuljong
senap (jag brukar använda vanlig senap)
peppar
vatten
kinesisk soya
kulörsoya
färdig redning (eller vetemjöl som toppredning)

Gör så här:

Finskiva köttet (ungefär som kött på kinarestaurang) och bryn.
Hacka svampen och bryn
Tärna zucchinen i små tärningar och bryn
Hacka och bryn löken
pressa vitlöksklyftor

Lägg allt i en stekgryta och häll i grädde, yoghurt och vatten efter tycke och smak.
Tillsätt buljong och kinesisk soya.
Var försiktig med senapen. Lägg i halv tesked i taget och smaka av.
Låt inte senapssmaken slå igenom.
Koka upp. Tillsätt redning. Ge eventuell grytan mer färg genom att tillsätta kulörssoya.

Jag brukar avrunda med lite cayennepeppar och en nypa socker som smakförbättrare. En nypa socker är ett gammalt knep som min mor lärde mig. Att stänka lite cayennepeppar kom jag på när jag lagade mat i studenkorridoren i Umeå på 70-talet.

Servera med ris eller kokt potatis.

välkommen




jag hade tidigare Hallaryd.com men den sajten är nedlagd. Jag ska lägga ut info igen
//Sven E Carlsson